gillar att det inte blir mellanrum. fast näe
när man sitter i sin ensamhet, så blir det lätt så att man börjar fundera. fundera på vad livet egentligen går ut på. vilket jag har gjort. inte med flit, utan tankarna vandrar iväg av sig själva. till vänster om mig, ligger min kalender. min hjälp i skolan. både framsida och baksida är full med bilder, som för mig betyder något. med personer som har förändrat mitt liv. just nu, är den uppslagen på den här veckan. bland en massa läxor, så ser jag ett hjärta och två siffror samt ett ord. det är inte vilken dag som helst hjärtat sitter på. utan den nionde september. det är inte vilka två siffror som helst, utan en etta och en sjua. sjutton. och så månader på det. sjutton månader. imorgon.
jag insåg, att tiden springer iväg. tänk att det var för sjutton månader sen jag kysste de mjukaste läpparna som finns, för första gången. sjutton månader sen jag stod nära min klippa, för första gången. sjutton månader sen jag höll honom i handen, för första gången. sjutton månader sen vi blev tillsammans. det är konstigt att det kan gå så fort. att sjutton månader bara seglar förbi. med motgångar och framgångar. samtidigt så är det helt underbart. underbart att ha världens bästa pojkvän vid min sida.
jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här. utan jag ville bara lätta min hjärna, låta tankarna ta mig någon annanstans och fingrarna dansa över tangenterna. bilda ord för ord. det finns så mycket som jag vill få ut, men jag vet inte vart jag ska börja. jag vill berätta hur jobbigt det är att bo 20 mil ifrån sin pojkvän. hur jobbigt det är att förlora någon som man älskar. hur mycket jag saknar det gamla gänget. men vem bryr sig? för vem läser egentligen min blogg? inte många.
livet är inte lätt. det vet jag också. men att läsa om alla som har sin pojke några minuter bort, gör det hela ännu värre. det gör ont i hjärtat, att veta att jag & erik inte delar vardagen på samma sätt som alla andra. vi har våra egna liv, som möts någon gång i månaden. ni fattar vad jag menar. höjdpunkten på dagen blir hans samtal, som börjar bli sämre hela tiden. att skypa, är nästan som han sitter i samma rum som mig. fast bara nästan. nästan. men när man ses, det finns inga ord som kan beskriva det. känslan i kroppen av att se honom på perrongen. nej, det går inte. jag kokar över av lycka då. i mina ögon är han bäst. världens bästa. "us against the world"
rörigt inlägg. rörigt i skallen.
Lämna en kommentar
Postat av: Erik
jag älskar dig hjärtat <3 17 underbara månader tillsammans<3
Trackback
