'cause you're amazing, just the way you are.
annars då, hur är livet egentligen? just nu sitter jag med tårar som rullar ner för kinderna. louise har gjort ett bildspel med bilder på pilen. & mig. det gör ont. i hela kroppen. men det är det enda som är rätt, han ska inte behöva lida mer. jag kan inget annat än att vara glad över den tid som vi fick tillsammans. tio månader. nu låter det som om en pojkvän har gjort slut, hehe. jag kan inte förklara det, men pilen fick mig alltid så glad. allt det jobbiga försvann när man kom till stallet tillsammans med louise. det var min frizon. som är borta nu. föralltid. det kommer ta ett tag, ett långt tag. men så smånig om, kommer det kännas bättre. inte idag, inte imorgon, inte om en vecka, inte om en månad. men sakta men säkert kommer såren att läkas. kommer aldrig glömma dig pilprins.
skolan rullar på. trivs riktigt bra faktiskt. dock är det jobbigt att sitta på lektioner hela dagarna. men det blir bättre och bättre. kunskapen stannar kvar i huvudet nu också. den går inte in genom vänstra örat och ut direkt genom det högra. sånt gillar vi! dagarna är det enda jobbiga. långa. men vad ska man göra? inte mycket.
träningen blir lidande. usch och fy sofia. känner mig som en tjock kossa varje dag. ja, jag vet att jag inte är det. men jag kan inte göra något åt det. eller jo, men jag gör inte det. ännu sämre av mig. men imorgon, på riktigt nu, ska jag börja med ett varv runt sjön varje dag. go sofia!
hej flummigt inlägg, nu ska jag platta håret.
Lämna en kommentar
Trackback
