DAG 20 – ETT ANNAT ÖGONBLICK

låter texten tala för sig själv.

"
första januari nittonhundra nittioåtta - tionde september tvåtusen tio 
om jag kommer att sakna dig. som jag redan saknar dig. det gör ont. i precis hela kroppen. hjärtat känns... alldeles tomt. vart ska man börja? ska man börja från början på vårat kapitel? från femte oktober tvåtusen nio. eller ska man börja här, i slutet? jag vet inte, utan det får bli som det blir.

minns första gången jag skulle rida dig på riktigt. det var mörkt, små kallt och regn. där satt jag med ett stort leende på läpparna, och försökte få dig att göra som jag ville. bocksprång och tvärstopp. men till slut, så fick vi till det. på slutet, sista minuterna gick du som en klocka. dagarna flöt på, och du började bli en del av mitt liv. av min vardag. vi utvecklades, sakta men säkert. samtidigt som vi mötte på en hel hög med motgångar.
för varje gång jag tillbringade tid med så, så insåg jag hur mycket jag behöver dig. hur bra jag mådde av att cykla tillsammans med min älskade vän louise till stallet. i vått och tort. känslan som kom över en, så fort man hoppade över cykeln. att stå i gången och bråkade med dig om hur man ska stå. skratta tillsammans med louise. hämta sadel och träns. bege sig ut i skogen. njuta av tystnaden och allt. det finns inga ord för det. märka hur vi började förstå varandra bättre. hur du började lita på mig. hur du kunde stå still i gången, bara det ett framsteg. hur du lyfte huvudet och kom gående när man ropade på dig. hur det var, du & jag,två dagar i veckan.
går. när jag kom gående på vägen, och såg dig stå i hagen. såg hur du fick vara häst den sista dagen i ditt liv. hur jag kunde ropa ditt namn, och få en gnäggning. se hur du utan svårigheter kommer travande emot mig. din busiga blick under pannluggen. hur du följde mig i hagen till det inte gick längre. sittande på en sten med tårar som rann nerför kinderna, och blicken på dig. känslan över att du inte höll dig långt bort, någon meter som mest. hur du med jämna mellanrum la ditt huvud i mitt knä, som för att kolla hur det var med mig. det kändes som ditt sätt att säga hejdå, som du hade förstått vad som väntade dig. att se dig galoppera, var underbart. du var som dig själv igen. det kändes så rätt, men ändå så fel. att säga hejdå. föralltid. var bland det svåraste jag gjort. när jag runt i hagen, och du hela tiden följde min fotspår. det var... så magiskt. på något sätt. kalla mig tönt om ni vill.
jag glömmer dig aldrig pilprins. ha det bäst ♥"





Lämna en kommentar
Postat av: Ida

Väldigt fint skrivet!

2011-01-03 @ 19:42:27
URL: http://sorbu.blogg.se/

Vad vill du säga?

Vad heter du?
Kommer du tillbaka?

Har du en mail?: (publiceras ej)

En blogg kanske?:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0