miles don't mean anything

när man sitter i sin ensamhet, så blir det lätt så att man börjar fundera. fundera på vad livet egentligen går ut på. vilket jag har gjort. inte med flit, utan tankarna vandrar iväg av sig själva. till vänster om mig, ligger min kalender. min hjälp i skolan. både framsida och baksida är full med bilder, som för mig betyder något. med personer som har förändrat mitt liv. just nu, är den uppslagen på den här veckan. bland en massa läxor, så ser jag ett hjärta och två siffror samt ett ord. det är inte vilken dag som helst hjärtat sitter på. utan den nionde september. det är inte vilka två siffror som helst, utan en etta och en sjua. sjutton. och så månader på det. sjutton månader. imorgon.

annars då, hur är livet egentligen? just nu sitter jag med tårar som rullar ner för kinderna. louise har gjort ett bildspel med bilder på pilen. & mig. det gör ont. i hela kroppen. men det är det enda som är rätt, han ska inte behöva lida mer. jag kan inget annat än att vara glad över den tid som vi fick tillsammans. tio månader. nu låter det som om en pojkvän har gjort slut, hehe. jag kan inte förklara det, men pilen fick mig alltid så glad. allt det jobbiga försvann när man kom till stallet tillsammans med louise. det var min frizon. som är borta nu. föralltid. det kommer ta ett tag, ett långt tag. men så smånig om, kommer det kännas bättre. inte idag, inte imorgon, inte om en vecka, inte om en månad. men sakta men säkert kommer såren att läkas. kommer aldrig glömma dig pilprins.

klockan är tjugo i tio. den fjortonde juni. tvåtusentio. och jag är trött som en gris, ni vet när ögonlocken nästan faller ihop? när man blandar ihop bokstäver? när orden inte blir som man tänk sig? när sängen är ens bästavän? jag skulle vilja krypa ner i min sköna säng, i min hyfsat nybäddade säng. med tre kuddar och ett lagom tjockt täcke. krypa ner där och sova till det blir morgon, och ännu längre. sova tills jag vaknar, utvilad. för det är allt annat än vad jag är just nu.

det har tagit mig fem minuter att skriva fyra rader och en snutt. detta borde egentligen tagit någon sekund. eller okej, där överdrev jag. men ni förstår nog vad jag menar. orden blandas med varandra, och jag vet inte hur många gånger jag har fått trycka på sudda knappen. heter det sudda knapp? skulle inte tro det va? den knappen har gått och blivit min bästavän, vi är nästan bättre vänner än jag och sängen. just nu gör det inget. för jag har haft fem underbart underbara dagar tillsammans med min otroligt otroliga pojkvän. just nu är det det som betyder. mest. jag är lycklig i hela kroppen. ni vet den där lyckan som man känner när man är kär? eller nej, inte kär. utan förälskad. för det är just vad jag är, förälskad i världens finaste pojkvän.

känner att det börjar bli ett låååååångt inlägg. egentligen finns det så mycket till som jag vill skriva. men samtidigt inte. orden börjar ta slut. bokstäverna sitter inte där dom satt förut på tagentbordet. dom har liksom bytt plats, som om det skulle vara en lek. verkar vara en tråkig lek. en riktigt värdelös en. till vänster om mig på skrivbordet ligger mina betyg, och ni anar inte hur nöjd jag är över dom. 275 poäng lyckades jag skrapa ihop. för mig räcker det, räcker gott och väl. jag kommer att komma in där jag vill, och det är jag nöjd med. 

jag vet egentligen inte riktigt vad jag ville komma fram till, utan mest skriva av mig.  

---

känner att jag bara behöver skriva av mig. skriva och veta att ingen kommer att läsa. för jag har satt lösen på blogg, just för att jag inte vill att min mamma ska läsa. känns inte rätt. det finns så mycket jag vill skriva, kändes det som iallafall. innan jag satt mig här framför datan. innan jag la händerna mota tagenterna. innan fingrarna började sin egen dans. när jag satt där i bilen påväg hem från stallet, så snurra det runt i mitt huvud. kom på en massa jag ville skriva, men nu är dem tankarna som bortblåsta. kanske var det inget som jag ville skriva. men det gör inget, jag skriver för att jag vill det. vill få ut lite av det som jag känner.

det känns ibland, eller ibland är fel ord. alltid. det känns alltid, som om någon sitter inuti mitt huvud och berättar för mig hur ful jag är, hur tjock jag är, hur värdelös jag är. det är inte lätt att vara positiv åt allt, när man hela tiden hör " det fixar du aldrig, aldrig någonsin. det är lika bra att ge upp". jag minns dagarna då jag kunde vakna och säga till mig själv att jag gillar min kropp. nu känns dessa morgnar som en evighet sedan. jag ser inte längre det vackra i den, i kroppen jag haft i snart 16 år. dag ut och dag in. istället ser jag något tjockt, som borde gå ner x antal kilon. lagom till sommaren. sommaren innan gymnasiet. det känns som det är nu det gäller, nu som jag borde få den kroppen som jag vill ha.

jag känner mig så dålig. främst mot min pojkvän. min underbara pojkvän. som jag snart haft vid min sida i ett år. i 365 dagar. i ett helt år, har han varje dag berättat hur mycket han älskar mig och hur vacker jag är. men orden, det känns som dom går in genom ena örat och ut genom det andra. eller nej, inte så. visst värmer dom mitt hjärta, min kropp, mer än jag visar. grejen är bara den att jag har svårt att ta emot dom. ta emot det fina som han säger. för hela tiden är rösten där "nej sofia, du är inte så vacker som han säger" och jag hatar det. hatar att inte kunna hålla med honom.

jag vet inte riktigt vad jag ville komma fram till. ville mest bara skriva lite, och ja jag vet att jag inte är bra på att skriva. men jag bryr mig inte, jag gör det för min egen skull. för att kunna kolla tillbaka om ett tag och se om något ändras.

jag vet iallafall att jag kan avsluta med att säga, jag älskar dig erik johan salomon sundelius. du betyder mer än du tror.

samtidigt som jag pluggar matte och väntar på mamma, så håller jag på att kolla i genom bloggen. från början till slut. ett år, tolv månader, 365 dagar. det finns bilder, texter, låtar, som jag trodde att jag aldrig skulle glömma. men på något sätt så har jag gjort det, jag kom över den svåraste tiden i mitt liv. och nu när jag tänker tillbaka på den, hur det var innan det blev som det blev. så inser jag att hur mycket jag än saknade det, så är allt mycket bättre nu. jag känner mig lyckligare och gladare. men samtidigt så finns det en del av hjärnan som kan längta tillbaka efter den gamla tiden. en del av hjänan som ibland tvingar sig själv att lyssna på gamla låtar, bara för att minnas. för att hålla kvar vid minnerna ännu längre.

det finns stunder, dagar, bilder, minnen, som jag aldrig kommer att glömma. och jag kan tänka tillbaka på det gångna året med ett leende på läpparna. att titta tillbaka fick mig att inse vad jag verkligen har. hur underbara vänner jag har, vilken kanon familj jag har, att min pojkvän är den bästa som finns. och även om jag skulle kunna byta ut mitt liv mot något annat, så vill jag inte göra det. inte ens för alla pengar i världens. för det är tack vare mina vänner, min familj och allt som jag vart med om som har gjort mig till den person som jag är idag.

tack för allt, jag älskar er.

det kommer en tid i ditt liv, när du inser vilka som verkligen betyder något, vilka som inte gör det och vilka som aldrig gjort det.. så glöm de i ditt förflutna, för det finns en anledning till varför de inte finns kvar i din framtid.