miles don't mean anything

samtidigt som jag pluggar matte och väntar på mamma, så håller jag på att kolla i genom bloggen. från början till slut. ett år, tolv månader, 365 dagar. det finns bilder, texter, låtar, som jag trodde att jag aldrig skulle glömma. men på något sätt så har jag gjort det, jag kom över den svåraste tiden i mitt liv. och nu när jag tänker tillbaka på den, hur det var innan det blev som det blev. så inser jag att hur mycket jag än saknade det, så är allt mycket bättre nu. jag känner mig lyckligare och gladare. men samtidigt så finns det en del av hjärnan som kan längta tillbaka efter den gamla tiden. en del av hjänan som ibland tvingar sig själv att lyssna på gamla låtar, bara för att minnas. för att hålla kvar vid minnerna ännu längre.

det finns stunder, dagar, bilder, minnen, som jag aldrig kommer att glömma. och jag kan tänka tillbaka på det gångna året med ett leende på läpparna. att titta tillbaka fick mig att inse vad jag verkligen har. hur underbara vänner jag har, vilken kanon familj jag har, att min pojkvän är den bästa som finns. och även om jag skulle kunna byta ut mitt liv mot något annat, så vill jag inte göra det. inte ens för alla pengar i världens. för det är tack vare mina vänner, min familj och allt som jag vart med om som har gjort mig till den person som jag är idag.

tack för allt, jag älskar er.