miles don't mean anything

klockan är tjugo i tio. den fjortonde juni. tvåtusentio. och jag är trött som en gris, ni vet när ögonlocken nästan faller ihop? när man blandar ihop bokstäver? när orden inte blir som man tänk sig? när sängen är ens bästavän? jag skulle vilja krypa ner i min sköna säng, i min hyfsat nybäddade säng. med tre kuddar och ett lagom tjockt täcke. krypa ner där och sova till det blir morgon, och ännu längre. sova tills jag vaknar, utvilad. för det är allt annat än vad jag är just nu.

det har tagit mig fem minuter att skriva fyra rader och en snutt. detta borde egentligen tagit någon sekund. eller okej, där överdrev jag. men ni förstår nog vad jag menar. orden blandas med varandra, och jag vet inte hur många gånger jag har fått trycka på sudda knappen. heter det sudda knapp? skulle inte tro det va? den knappen har gått och blivit min bästavän, vi är nästan bättre vänner än jag och sängen. just nu gör det inget. för jag har haft fem underbart underbara dagar tillsammans med min otroligt otroliga pojkvän. just nu är det det som betyder. mest. jag är lycklig i hela kroppen. ni vet den där lyckan som man känner när man är kär? eller nej, inte kär. utan förälskad. för det är just vad jag är, förälskad i världens finaste pojkvän.

känner att det börjar bli ett låååååångt inlägg. egentligen finns det så mycket till som jag vill skriva. men samtidigt inte. orden börjar ta slut. bokstäverna sitter inte där dom satt förut på tagentbordet. dom har liksom bytt plats, som om det skulle vara en lek. verkar vara en tråkig lek. en riktigt värdelös en. till vänster om mig på skrivbordet ligger mina betyg, och ni anar inte hur nöjd jag är över dom. 275 poäng lyckades jag skrapa ihop. för mig räcker det, räcker gott och väl. jag kommer att komma in där jag vill, och det är jag nöjd med. 

jag vet egentligen inte riktigt vad jag ville komma fram till, utan mest skriva av mig.