miles don't mean anything

ibland önskar jag att jag var som min lillebror. eller inte som honom. men att jag hade hans kropp. han kan äta hur mycket som helst, utan att det syns. chips, popcorn, godis, glass i mängder kan han proppa in i munnen. utan att en gnutta fett syns på kroppen. och grejen är den att han inte tränar, inte mycket alls iallafall. han bara sitter där och äter, medan jag måste tänka efter om jag verkligen ska ta en till glass, en till godis eller ett extra chips. visst är det kanske jag som vinner i längden, min kropp som mår bäst. men ändå, jag vill ha lika lätt som honom att inte gå upp i vikt. att inte behöva tänka på vad man stoppar in i munnen. vet inte riktigt vart jag vill komma med det här, förutom att jag är avundsjuk. på min egen lillebror. på hans kropp.