miles don't mean anything

det enda som hörs är fötterna som sätts mot asfalten. ett, två, ett, två. andetag som skvallrar om hur jobbigt det är. och en kropp, som vill mer. vill springa hur länge som helst. känslan är oslagbar. och så var det när jag sprang för en timma sen. i tjugo minuter tog jag mig fram bland husen, med ett leende på läpparna och lite svett som rann. men gud vad bra det kändes. nu ska jag ta tag i det här med träningen. en gång för alla.