jag saknar ks, tro det eller ej...
hannes fick hem skolkatalogen idag, eller om det var igår. iallafall, jag satt och kollade i den ganska nyss. såg alla lärare jag haft under åren, alla som hjälp mig framåt. och även dom som inte märkte mina problem. jag började sakna alla gånger jag gått till skolan, gått in genom dörrarna och styrt stegen till garderoben. försökt hitta mina kompisars kläder och hängde upp jackan på en ledig krok. hade man halsduk, mössa eller vantar, så proppade man in det i ärmen. för att sedan gå till rummet där man har bgs. gå upp för trappan med nervösa steg, alla som var äldre var ju sååå läskiga. sitta och plugga hela dagarna, och känna sig stolt när man nådde sina veckomål.
sexan flöt på, sen började problemen. jag slutade göra det jag skulle, nämligen redovisa. gjorde klart stegen, men det var själva redovisningen som fick mig att backa. att sitta med en lärare som frågar tusen frågor på det man har gjort. som förväntar sig ett svar, ett bra ett. som sedan ska berätta om man klarade sig och får jobba vidare- eller om man fick en rest som man skulle komma tillbaka och visa. det blev mååååånga samtal med rektorn och lärare, allt för att jag skulle komma på banan igen. men det gick inte, rädslan för att redovisa fanns alltid kvar. tills en dag, tills jag började gå hos någon människa en gång i veckan har jag för mig att det var. där gjorde vi en rad med övningar, och sakta men säkert så började jag komma över det värsta. sakta men säkert började skolan att gå framåt igen. det var inte längre lika läskigt att sitta där på redovisningen.
jag är stolt över mig själv. stolt över att jag tog mig igenom helvetet. mindre stolt över att ljög dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad.
jag vet inte riktigt vad jag vill komma fram till. förutom att jag saknar ks. jag saknar att kunna det man ska. saknar kompisarna. saknar lärarna. saknar att bestämma mitt eget schema. samtidigt, som jag inte saknar det alls.
Lämna en kommentar
Trackback
