miles don't mean anything

nyss plingade det på dörren. utanför hörde jag skrattet från fyra barn. tog mig ner för trappan, och öppnar dörren. blir mött av fyra röster som ropar bus eller godis! jag förstod först ingenting, men insåg ganska snabbt vad dom menade. så där stod jag, helt utan godis och log åt de utklädda ungarna. säger snällt, att nej tyvärr vi har inget godis. den största av dom, antar jag, tittar på mig och frågar (ganska surt faktiskt) om jag inte har några pengar istället. får man ens fråga sånt? hade inte hjärta att säga nej, för jag minns hur mycket jag gillade att gå runt till olika hus och få godis eller pengar. hämtade några kronor från mitt rum, lämnar över de. och hör någon av pojkarna säga att man inte kan handla för femtioöringar längre. synd för dom. haha